jag är så jävla känslig idag. pratade me mami i telefon idag, hon frågade hur de va o jag började störtböla. fick knappt fram ett ord. det känns liksom.. tomt. som en del av mig som är "borta". visst, jag kommer komma tillbaka DIT, till just den stationen. men när vet jag inte. nästa praktikperiod blir ju inte där. jag saknar matte. lelle. fredde. jag saknar dom tidiga mornarna, dom långa nätterna, jag saknar alla goa gamla människor vi kört, speciellt den sötaste tanten ever igår. hon va så jävla söt. hon va ensamstående, runt 80 år. och så jävla go. jag blir så jävla ledsen när jag tänker på hur ensamma vissa av våra patienter är. att dom kanske dör, ensamma. vissa har inte ens familj. BUHU! :( man gör verkligen nytta i de här jobbet, och alla är så jävla tacksamma för det vi gör. även om de ibland inte är nånting mer än att lyssna, prata och lämna dom på akuten där dom kan få hjälp. nästan alla vi kört har tackat oss, sagt hur fina människor vi är och hur lyhörda och empatiska vi är. jag blir så jävla glad inombords när jag vet att vi gör något bra.

ta mig tillbaka. jag kan nog inte förklara för en endaste människa hur det här känns. men mami förstår. det vet jag. matte skickade sms förut också; "hej rökkompis. vi saknar dig här! vi ses väl på café opera?" hur FAN kan man känna sig såhär tom? tårarna bara rinner. klumpen i halsen vägrar försvinna.

det här är det absolut bästa jag gjort i hela mitt liv. det känns så rätt. så bra. jag ska plugga arslet av mig nu dom åren som krävs o sen ska ja ut o kicka ass i ambulanserna igen! jag får försöka se framåt. en dag är jag där igen, för att stanna. då är det min arbetsplats.